Slaskdiagnoser

Triggervarning nu då. Jag har länge funderat på att skriva det här inlägget, det kan nog uppfattas som ett något provocerande inlägg och kanske därför jag inte riktigt tagit mig tid och ork att skriva det förrän nu. Men nu kan jag inte längre hålla mig! Jag tänkte att vi skulle prata lite om det som jag brukar kalla för slaskdiagnoser. Ni har nog hört mig både prata/skriva och antyda detta förut. Det jag menar med slaskdiagnoser är sjukvårdens förmåga att hellre (många gånger rätt så lättvindigt) sätta diagnos efter diagnos för diverse olika symtom hellre än att utreda, fastställa och eliminera orsaken. Det här förekommer garanterat inom andra specialiteter också men just nu diskuterar vi faktiskt allergivärlden. Jag menar alltså att otaliga allergiska symtom/reaktioner inte får sin rätta diagnos ”allergi” utan istället beskrivs av en eller flera (ibland många hos samma person) diagnoser och medicineras med diverse läkemedel (ibland mycket höga doser, många sorter och väldigt potenta läkemedel även på barn) för att enbart lindra symtom, istället för att faktiskt hitta grundorsaken och kunna eliminera den eller anpassa sig kring den (för ett helt symtomfritt eller betydligt mer symtomlindrat tillstånd helt utan eller med sänkt dosering mediciner som resultat).

I det senaste numret av Allergia (Astma- och allergiförbundets medlemstidning) kan vi läsa en artikel där några allergiföräldrar fått uttala sig just om detta: sjukvårdens brist på att utreda grundorsak. Vi kan också utläsa hur en läkare menar att det skulle vara en slump eller ett undantag att man lyckas eliminera grundorsak och på så vis bli kvitt sina symtom. En liten antydan av ett hån gentemot både dessa föräldrar i artikeln men även oss alla andra som FAKTISKT lyckats med det: hittat grundorsaken, eliminerat den, gett våra barn en lindrigare tillvaro OCH besparat vården mängder av sjukvårdsbesök.

En allergisk chock (anafylaxi) är ju en tydlig reaktion, men allergi kan också yttra sig som ”bara” illamående, kräkning, sura uppstötningar, diarré, förstoppning, magsmärta, blodig avföring (mag-tarm-kanalen), klåda, utslag, eksem, nässelutslag (huden), rinnsnuva, nästäppa, nysningar, kliande, rinnande ögon (slemhinnor) och hosta, astma (luftvägar) men det kan även vara mer diffusa symtom så som exempelvis tillväxthämning, koncentrationssvårighet, sömnrubbning, känslostorm, fobier och bara beteendeförändringar.

Har man tur kanske man får ta lite vägledande prover, men det är inte alla som ens får det. Dessutom ska man komma ihåg att prover likväl kan ge falska och missvisande svar, ex kan man ha icke-ige-medierad allergi (syns inte på prover) och dessutom ger just allergi ibland ett missvisande falskt svar på DAO-prov som används för att diagnostisera histaminintolerans.

I otaliga fall säger man inom vården (ofta utan eller med bristfällig utredning) bara ”småbarnsdiarre /toddlers diarré”, ”omogna tarmar”, ”atopiskt eksem”, ”IBS”, ”astma”, ”histaminintolerans”, ”selektiv ätovilja”, ”idiopatisk”, och ”psykosomatiskt” bara för att nämna några av dom slaskuttryck och -diagnoser som beskriver reaktioner som mycket möjligt kan ha en annan grundorsak, bara man tar sig tid att utreda noggrant (vilket man ofta inte har tid, vilja eller resurser för). Jag menar inte att diagnoserna inte finns men jag menar att det kan vara väl värt att leta grundproblematik som för många i sin tur ger just dessa uttryck. 

Själv vet jag inte om sjukvården ibland tar den ”lätta vägen” för att man inte hinner eller kan utreda mer eller om man på riktigt tror att jag som patient eller anhörig finner tröst i att ”det finns inget mer att göra”, som någon form av ansvarsbefrielse? Eller vet man verkligen inte bättre? Är det verkligen så att många personer faktiskt är bättre på att utreda sina symtom själva än vad sjukvården är? Det vore ju egentligen katastrofalt.

Otaliga personer har fått höra att ”eksemen får ni helt enkelt bara leva med”, ”magsmärta kommer alltid att vara en del av ditt liv”, ”höj doseringen på astmamedicinerna”, ”biverkningarna av medicinerna får du leva med”, ”då provar vi bara starkare mediciner”. Vi har också fått höra det här… Inte nu med den sjukvårdskontakt vi har idag och haft en längre tid men tidigare, innan vi lyckades hitta grundorsaken och innan vi lyckats eliminera den och ”bevisa” att NEJ, det lidande som vår multiallergiker levde med i form av hemska eksem, klåda, astma, otaliga sjukvårdsbesök och tung medicinering med dålig effekt INTE var hans eviga lott här i livet.

Jag talar av egen erfarenhet ja. Men jag skulle påstå att det faktum att många får just slaskdiagnoser inte är ovanligare än att jag fått höra hundratals personer berätta om liknande situationer, både för sina barn men också vad gäller dom själva. Ja, hundratals. Många som bevisligen blivit av med symtomen efter att ha hittat vad det verkligen är i kost och miljö som stör. Förlåt om jag provocerar, jag menar inget illa, men för varje person som inte håller med och inte delar samma uppfattning är jag helt säker på att det finns lika många med precis samma erfarenhet… kanske sanningen om min uppfattning kan hjälpa någon annan att stå på sig: acceptera inte slaskdiagnoser, särskilt inte innan ALL annan grundorsak uteslutits. Det här borde vara lika självklart som att man vid bröstsmärta i första hand förväntar sig en hjärtutredning, inte en deklaration om att man drabbats av ångest eller värk i bröstmuskulaturen.